Att sy en dockkropp - steg för steg

Ett bra tag har den gamla porslinsdockans huvud stått och tittat missnöjt på mig på skrivbordet. “Varför har du inte sytt en kropp åt mig ännu?” känns det som om damen försökt förmedla. Jag köpte för en tid sedan ett par armar i rätt storlek i en amerikansk internetbutik, men några vettiga porslinsfötter har varit svårare att få tag på. Därför surfade jag runt på sidor där man säljer antika porslinsdockor och tittade på hurudana fötter dockorna hade ifall de inte var av porslin. Utgående från den inspirationen bestämde jag mig i veckoslutet för att förverkliga steg ett i dockprojektet – att sy en dockkropp utan att ha någon som helst aning om hur man egentligen borde göra det.

Jag började med att försöka skissa upp den ungefärliga storleken jag ville att kroppen skulle ha. Trots att de antika dockorna på nätet har mycket varierande kroppsstorlekar försökte jag sikta på ett format som skulle passa ihop med huvudets och armarnas storlek.

Nästa steg blev att rita upp mönster på ett papper och försöka tänka mig hur tyget beter sig när man sytt ihop delarna och fyllt dem med vadd. De flesta antika dockorna har ett mycket framträdande höftparti i vilket benen är instuckna och fastsydda. Här kan man snacka rejäla ridbyxlår. Jag tänkte ändå vara lite snällare med den här damen och göra en mer moderat höft som ändå är så bred att benen går bra att fästa.

Jag klippte sedan ut delarna och överförde dem till vitt bomullstyg. När jag satt och klippte dök minnen upp från när jag som barn lekte med klippdockor. Det var så viktigt att få kanterna snygga och att inte klippa sönder flikarna som höll fast kläderna. Undrar om dagens ungar har en aning om vad det är för något? Jag hade både några snygga köpta klippdockor, men också typ Kungen, Silvia och Carola ur farmors Svensk Damtidning. Lite nostalgitripp!

Det var ju tur att klippdockorna bidrog med positiva tankar, för det behövdes minsann när jag skulle sy ihop bitarna. Jag är för övrigt besviken på min symaskin som bara har ett par år på nacken. Den har som regel att dra ner tyget i mataren så fort tyget är tunt eller delarna är små. Så det hände ju här förstås. Sedan får jag inte fason på trådspänningen, hur jag än försöker blir det antingen öglor på baksidan eller så är tråden för spänd. Det där lagom har jag ännu inte klarat av att ställa in trots många försök.

Det var inte så lätt att gissa hur tjocka delarna sist och slutligen skulle bli när de var klara. Själva överkroppen blev allt för liten och jag fick klippa ut en ny som var en dryg centimeter större åt alla håll. När bitarna äntligen var hopsydda kom nästa knepiga moment. Att vända benen och att fästa porslinsarmarna. Armarna hade inget hål i sig utan bara en grund skåra, så jag listade ut att tanken var att man skulle dra åt en tråd och sy fast den runt skåran för att få armarna att hållas. Det var lättare sagt än gjort och jag hoppas att armarna kommer att hållas på plats i framtiden. Benen bråkade jag med i säkert en trekvart. Jag kom efter en stund på att använda mina stickor för att försöka vända benen. När jag senare kom på att använda två stickor samtidigt gick det ännu bättre, då fick jag också själva foten vänd.

När ben och armar blivit fyllda med vadd trädde jag in dem i överkroppen och sydde fast dem. Detta krävde två försök med en sprättning emellan för att lyckas, det ena benets baksida hade slunkit iväg och blottade vadden efter första tagningen. Efter ytterligare ett försök gick det bättre och då kunde jag fylla överkroppen med vadd.

Som ni ser på bilden nedan blir höften lite lustig, men så här ska de tydligen se ut, även de gamla bevarade fabriksgjorda kropparna hade likadan lösning på hur man får till stånd en rörlig höftled.

Till sist, efter ungefär tre timmars knåpande var det dags att sy fast huvudet. Till detta borde man ha haft något specialredskap som en mycket tunn och böjd nål eller en nål så lång att den räcks genom hela överkroppen. Jag lyckades få till en alldeles egen voodoo-docka, då jag spetsade min tumme halvvägs igenom på nålen och blodade ner dockkroppen här och var. Det var ju inte helt tanken. Nu får jag allt skydda dockan extra bra så ingen far iväg med den och utövar mörka ritualer med den=).

Här är hon nu, liljevit och mager om benen. Jag hade nog tänkt ge henne lite mer fylliga, viktorianska ben, men på grund av min försök-och-misstag-approach kom de att passa dagens skönhetsideal bättre. Men det gör inget, för benen skall snart täckas av kläder och då bryr sig ingen om hur benen är formade. Nästa moment är att börja leta mönster till underkläderna!

Kort rapport om övrigt hantverk: spetskoftan är på gång, jag har 7 cm kvar till armhålet, när jag nått så långt får ni se mer av hur det projektet utvecklas. Skall bli skönt att få undan denna monotona del av arbetet!